Men jobbiga hormoner! Spenderade helgen framför TV'n, käkade ton med choklad och såg Tom Hanks v.s. Meg Ryan med tårfyllda ögon. Glöm det där jag sa om att avvänjas...

Och ve dig Jullander! Ny manlig lärare i tjugoåren hade oss idag i bibelkunskap och på uppropet var jag orolig för att jag var lite hes och skulle kraxa fram mitt svar, så fast besluten på att ta i var jag. Mitt namn ropades upp jag jag räckte upp min arm för att svara, men då körde han in fingrarna i min midja (ok.... har ni hört vad som händer med mig då? Är praktiskt taget en vandrande ljudmaskin med olika läten för olika grejer) och ut ur min mun kommer istället ett högt stönande. Lärarn stod helt tyst och bara tittade på mig. "Eh .............................................. det var något nytt".
 Jag höll på att dö. En långsam plågsam död. Och sen slog det lustiga i det hela mig, livets ironi och sån skit och det tog mig all min kraft för att inte gapskratta eller fnissa som resten.
   Men han var faktiskt schysst den där lärarn för han dissa Jullanders röst när det blev hans tur att svara (sa nånting om att alla har kommit olika långt i målbrottet....)

Igår fastnade jag högst upp på skåpen (höööögt). Skulle sova men folk kom ju och det var lite pinsamt och min lilla kjol försvårade min flykt ner. Så jag satt där som en liten fångad kisse och dingla med benen och lyfte dem när någon skulle in i sitt skåp. Dessutom var det ett fönster där så alla nya ettor såg in från den andra byggnaden.

Och jag har gjort så grymt bort mig! Det finns nämligen två killar på min skola som jag trott vart samma person, och jag känner ju bara en av dem. Jag har hela tiden undrat om han är personlighetskluven eller nått för han hälsar inte tillbaka ibland. Upptäckte det inte förräns idag då jag först passera honom i korridoren och (som jag trodde) stötte på igen runt hörnet. Gissa om förvirrande.