Ännu mer i munnen
Vagn 13 på spår 13. En ren slump. Tandläkarbesöket kommer gå bra. Jag är inte skrockfull. De ska bara ge mig lite mer metall i munnen på kliniken i Varberg.
Väl inne i byggnaden passerar jag ett inglasat konferensrum där de just har möte och jag halkar på min klack.
Efter några få plågsamma minuter tittar jag upp i den lilla tandläkarspegeln ovanför mig genom mina rosa plastglasögon. Tandläkaren skrattar och säger att jag ser helt skräckslagen ut. Jag är så dålig på att dölja mina känslor.
Tillbaka på tåget är jag så trött att jag somnar. Och ni vet den där sekunden just innan man somnar? Då det känns som om man dras tillbaka till en kall verklighet och man kan rycka till eller som i mitt fall skrika ibland? Jo just dem...
Första gången jag vakna var det av att jag dregla för mycket. (En man sitter framför mig). Andra gången jag vakna sparka jag framåt (stackars man). Tredje gången vaknade jag ur en dröm om min syster för att jag skrattade som en gris. Och sedan skrattar jag åt hela situationen. (Mannen måste tro jag är sinnessjuk).
Det är såna här tillfällen som avskräcker en från att somna på offentliga platser
Kommentarer
Trackback
