Klimakteriekossa
Nu är det överklarat. Borta. Förbi. Game over. Men jag tror det gick bra. Inte åt skogen i alla fall. Den största utmaningen under matteprovet var pinsamt nog att inte börja gråta.
Men sen så gick allt tillbaka till det vanliga. Jag råkade mosa en kille bakom en dörr. Ok... det var många killar. Sen så stoppade jag min kompis nyckel i fel lås så den fastna. Och på baded råkade jag avaktivera den huperduperteknologiska meganyckeln så att mitt skåp inte funka. Jag+nyckel+skåp=sant.
Sen så stack vi ju iväg till den där sjön och skulle ta prover. Jag fick äran att bära den största, gulaste håven av dem alla. Och satt instängd på spårvagnen bakom några enorma oranga koner. Ni skulle ha sett blickarna jag fick. För det gjorde typ inte jag, halvt medvetslös och sovande. Kom hem och somna. Kanske ska tillägga att detta var kl 5. Och jag är ändå trött idag. Vad är det för fel på mig? Min biologiska arvsmassa måste ha blivit infekterad av antipigg parasiter. Jag behöver choklad.
Vill bara be allmänheten om ursäkt för att jag är som tant Agda i klimakteriet, ett vandrande sorgemoln på två ben med gråten ständigt i halsen. Ibland kan det ju vara så.... Och den stora, saftiga, kladdiga chokladgrejsimojsen höll humöret uppe i ynka 4 minuter. Är vanligtvis stark, men när man har svårt att acceptera att man över huvud taget har ett problem så är det svårt att kunna bekämpa det. Ok, det där låter ju jätte allvarligt. Jag har inget PROBLEM i sig. Allt är egentligen som vanligt, bara jag som får upp ögonen och blir heldeprimerad. Saken är den att jag, hjärna, hjärta och kropp inte kommer riktigt överens. Och vissa går i maskopi dessutom! I nuläget står det jag&hjärna versus hjärta&kropp. Altså man borde ju gå på mig och hjärna för de är smartast, kroppen går bara på instinkter och hjärtat är för sårbart för att få fatta några beslut själv längre. Snacka om att känna sig kluven...
När jag kome hem lyckades jag tydligen inte så bra med att dölja att jag var nedstämd. Mammas kommentar:
- Är det nån som har läst din blogg och tycker du är knäpp eller?
(Och hon har aldrig ens läst min blogg! Snacka om att föräldrar känner en...)
Men sen så gick allt tillbaka till det vanliga. Jag råkade mosa en kille bakom en dörr. Ok... det var många killar. Sen så stoppade jag min kompis nyckel i fel lås så den fastna. Och på baded råkade jag avaktivera den huperduperteknologiska meganyckeln så att mitt skåp inte funka. Jag+nyckel+skåp=
Sen så stack vi ju iväg till den där sjön och skulle ta prover. Jag fick äran att bära den största, gulaste håven av dem alla. Och satt instängd på spårvagnen bakom några enorma oranga koner. Ni skulle ha sett blickarna jag fick. För det gjorde typ inte jag, halvt medvetslös och sovande. Kom hem och somna. Kanske ska tillägga att detta var kl 5. Och jag är ändå trött idag. Vad är det för fel på mig? Min biologiska arvsmassa måste ha blivit infekterad av antipigg parasiter. Jag behöver choklad.
Vill bara be allmänheten om ursäkt för att jag är som tant Agda i klimakteriet, ett vandrande sorgemoln på två ben med gråten ständigt i halsen. Ibland kan det ju vara så.... Och den stora, saftiga, kladdiga chokladgrejsimojsen höll humöret uppe i ynka 4 minuter. Är vanligtvis stark, men när man har svårt att acceptera att man över huvud taget har ett problem så är det svårt att kunna bekämpa det. Ok, det där låter ju jätte allvarligt. Jag har inget PROBLEM i sig. Allt är egentligen som vanligt, bara jag som får upp ögonen och blir heldeprimerad. Saken är den att jag, hjärna, hjärta och kropp inte kommer riktigt överens. Och vissa går i maskopi dessutom! I nuläget står det jag&hjärna versus hjärta&kropp. Altså man borde ju gå på mig och hjärna för de är smartast, kroppen går bara på instinkter och hjärtat är för sårbart för att få fatta några beslut själv längre. Snacka om att känna sig kluven...
När jag kome hem lyckades jag tydligen inte så bra med att dölja att jag var nedstämd. Mammas kommentar:
- Är det nån som har läst din blogg och tycker du är knäpp eller?
(Och hon har aldrig ens läst min blogg! Snacka om att föräldrar känner en...)
Kommentarer
Trackback
