Mamma lutade sig mot mig i kyrkbänken och viskade: Nu har du nånting att skriva i din blogg. That's right Men den här gången var det inte bara jag som tabbade mig faktiskt, utan det verkar tydligen gå i familjen.

DETTA ÄR DAGEN DÅ MIN SYRRA HADE SOMMARAVSLUTNING    (ds.*host*Jojjo*host*)

Jag sprang in på Nordstan och lyckades hitta Teliabutiken. En ung kille skulle hjälpa mig. (Alltid alltid... varför???)
"Jag har slarvat bort min puck-kod" (eller heter det pukod? I så fall gjorde jag bort mig...) 
"Har du legitimation?"
"Va? För vad?" Han såg roat på mig bakom disken.
"För DIG".   (-_- Ha..ha) Sen så hade jag till en början glömt mitt personnummer också. Snacka om borta. Jag gör aldrig det här igen.

Sen så fick jag bråttom till min syrras avslutning och pga några idiotiska enorma skärmar som förmodligen visar fotbollsfjantar (((no offence, jag känner goa killar som spelar...))) som spärrade av hela avenyn fick jag springa jätte långt med en astmaattack. Jag ringde mamma för att höra var kyrkan låg nån stans. "Angelika... det har hänt nått" Mamma lät förtvivlad och mitt hjärta slutade nästan slå. "Jag skjutsade in Jojjo och sen så steg hon ur bilen..." Alla möjliga hemska bilder poppade upp i mitt huvud då bilar i olika storlekar smashade in i min syrra. Mamma höll nu på att börja gråta. Jag tog mod till mig. "Vad hände?" "Jo... när hon hade stigit ut, så kom det plötsligt en kastvind och hon tappade tårtan på sin klänning." Jag började asflabba. Mamma bröt ihop. "Förlåt, förlåt" fick jag tillslut fram. "Detta är.. absolut inget att skratta åt!" "Ne" snyftade hon. "Den hade en massa grädde och den fina dekorationen av strössel i alla regnbågens färger, och allt hamnade på hennes vita klänning. Hon ville åka hem. Den var till 20 pers och min väninna bad mig göra den". Jag kunde verkligen inte sluta skratta. Det var upp till mig att rädda situationen...

Vi tog mina fickpengar och jag tog henne till en affär. Voila, så ja, allt kommer bli bra och så kan Jojjo få byta kläder med mig om hon vill (jag kommer förmodligen att se ut som en trasig brud som rymt från sitt bröllop och hemskt om min rektor ser mig som förmodligen också är där, tänkte jag men men)

När jag kom in i den stora fyllda kyrkan så höll prästen på att be en bön. Men så började han plötsligt hosta. Gång på gång och tillslut tystnade han helt. Och hans ansikte blev rödare och rödare som om hans skalle skulle explodera och jag var beredd på att han när som helst bara skulle falla ihop på golvet. Allt var länge helt tyst. Tillslut så öppnade han munnen. Det kom ut ett tyst pip. "Och herren..." kraxade han hest. Och så pep han igen.  Jag höll på att brista ut i skratt. Hemskt opassande... Han började tyst, frenetiskt vifta med händerna och någon vänlig själ gav honom till sist vatten så att han kunde avsluta sin bön.

Alla stirrade förresten på mig. Jag var ju inte alls beredd på att komma på en sån här snofsig, pampig avslutning. Andra i sina klänningar och jag satt där i mina jeans out-off-fashion. Jag kom i alla fall med tårta...

  När alla kom ut rådde det dessutom storm i på kyrkoplan  - en sandstorm. Jätte kul. Klänningar blåstes upp, tjejer skrek, folk vek sig dubbelt med skräckslagna ansiktsuttryck på avslutningsfotografierna och håren stod rätt upp på dem.

   Jag kilade bort för att se ifall jag kunde sno åt mig en tårtbit och fick syn på en bekant figur. Började trumma på personens huvud men upptäckte att jag helt misstagit mig... Ni skulle ha sett den blicken jag fick...

I bilen på vägen hem började mamma prata om min skola och mina vänner. "Det är väl inga på skolan som tror att du är tillsammans med din kompis?" Ehm... hur skulle jag veta vad alla andra trodde? Och varför skulle jag bry mig? Man får väl tro vad man vill om folk och det ska ju inte behöva beröra mig och mina vänner. Det förändrar ju inget. Detta flög genom mitt huvud då mamma fortsatte: " Du säger inget??" Min syrra tänkte då gripa in försöka reparera skadan. "Min kompis brukar kallas Ellen på smällen."

Mamma slet bort blicken från vägen och vände sig bak mot oss. "Apropå Angelika???!!!!!"

Jag älskar dig Jojjo, och vet att du menar väl hur fel det än blir när du försöker hjälpa till. Hoppas tårtan smaka.




Imorgon har jag skolavslutning. Ikväll har jag ångest. Det känns som om vi började igår. Allt har gått så fort. Och sommarlovet är inte alls lika lockande som det brukar. Jag vet, det är sjukt. Men det är så sorgligt, jag kommer verkligen att sakna (inte läxorna i ju för sig)