Vissa dagar är ju ändå bara som alla andra...  Men på nått vis blir det ändå surrealistiskt. Jag var helknäckt för jag upptäckte att jag ägde samma klänning som Paris Hilton, jag fick en viagra penna i kyrkan, mina nya skor låg i bananklet i en banan i en papperskorg på nedervåningen efter att ha blivit nedslängda av irriterande men dock så goa saker, ensam hem i mörkret tog jag min vän för en läskig knarklangare och min lillasyster tjuter: Aaaa! Jag ramlar ner från himlen och kommer stuka nacken!! Aaaa!

Just nu bär jag en vit mask. Det har gått lite över tiden. Jag borde kanske tvätta bort det. Men det är så kul att sitta här. Vad kan hända? Jag menar... det är ju inte särskilt troligt att mitt ansikte skrynklas ihop som ett litet russin, fast lite ljusare. Dessutom är det är ju ändå insidan som räknas. Och jag gillar vindruvor. Men det kommer ju att bli prickigt. Har ni nånsin sett ett prickigt russin? Hoppas inte ni åt det för då är det antagliget mögligt.Och ett mögligt russin vill jag då absoluuut inte se ut som!
   Ett nytt sätt att bli brun på. Jag kan bli riktigt brun ifall det lyckas. Ifall jag är  solen tillräckligt mycket så kanske hela mitt ansikte täcks av fräknar. Bokstavligen. Men då är resten av min kropp likblek. Ett alternativ är då att jag bär heltäckande klädsel. Som en burka. Jag har alltid velat ha det. Eller så får jag sola resten av kroppen. Fast då kommer jag att frysa jätte mycket och alla kommer skratta åt mig om jag är naken och för att bli lika brun som i ansiktet kommer jag säkert att få canser på köpet. En mobbad förkyld cansersjuk. uh uh. Jag tror nog att jag helre går blek och glansig av all solskyddskräm. 
   Fast varför berättar jag då allt detta? Helt onödigt. Precis. Men grejen är den att jag egentligen inte berättar för ni är i praktiken här och tjuvkikar i min dagbok. Mina PERSONLIGA anteckningar. Men få nu inte dåligt samvete. Det är helt ok. Jag skriver inte så pass hemligt som på vissa andra ställen *host* *host* Nej jag har faktiskt slutat att skriva på mig själv. I alla fall i en så hög grad. Det är ju som det där ordspråket: att ha något skrivet i pannan, det finns va? Jag borde egentligen vara grym på teckenspråk eftersom att allt går att läsa utav mitt kroppsspråk och ansikte. Men jag suger ju... Det är egentligen rätt så bra tecken som jag använder, och alla andra som är på konstiga tankar och som misstolkar allt. Så det så!
   Å, å, å, å, det pirrar och klirrar och surrar och slår och voltar och ler och skrattar, glittrar, glimmar, blåser, susar, studsar, busas, och dunka dunka dunka. Vad blir det? Sprudlande vårkänslor och techno på hög musik! Det känns så... jag vet inte! Tänk att det känns såhär och att jag glömt det under den mörka hösten och vintern. Man kan ju nästan flya! Alla människor kommer ut, är tredubbelt sociala, vänligare än på julafton, pussas och kramas och mirakulöst äcklas jag inte längre. Det är som min lillasyster som kommit över att skratta så fort hon ser mig utan kläder. Bergochdalbanan är över och det är som om jag går på högkickar, min lilla lulla på läsk, mig skälv på kakao fast allt här innuti bara exploderande som varje gång min pappa öppnar läsken han själv gjort. Mmmmmmm!! Mjao! Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Haaaaaa. Mh! Mina läppar sviker mig alltid när de borde vara som aktivast och mitt ordföråt sinar ut i sanden likt kamelens saliv i Sahara. Jag borde varit en grottmänniska som snackar med grymtningar, suckar och kroppsspråk. Eller nej förresten... då skulle jag nog legat i trubbel för ett bra tag sedan.

Vid det här laget ser jag förmodligen ut som ett möglikt russin.