Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!
Jag skrev världens toppen inlägg och poff så var allt borta.
Kanske var inte var meningen att man skulle få reda på det...
Har i alla fall kvar den passande bilden som var till.

Kollade just på Juno. Och fy va Maja hade rätt. Man kunde verkligen inte sluta tänka på deras små, irriterande, ständigt återkommande, på tok för korta och löst sittande.... shorts. Urk.Och det faktum att "fadern"  verkligen ser på pricken ut som en våldtäcksman. Annars, awww. Jätte gullig film med hel weird musik.  

Blev en liten improviserad fest här. Folk bara droppade in... Trevligt. Kom en unge hit som hotade att hänga ut mina underkläder, snodde mina heta, nybakade tigerkakor, kittlade mig, jagade mig ut ur huset i bara sockarna och gungade i en annan gästs toffs. Men jag är en rättfärdig människe som skippar rättvisa. Deras ytterkläder blev hängandes i toppen på våra träd, husets ytterväggar och tak och en fick juice i huvet och den andre en massa vatten på sig. Så saker ordnade upp sig tillslut... Kommer säkert att se henne här snart igen.

Jag har förresten fått kaninungar. Inte JAG, utan vår kaninhona då altså. De är små, hårlösa, blinda korvar.

Yey snart måndag igen =) Jag är verkligen sjuk... Sjuk men lycklig. 


 

Vissa dagar är ju ändå bara som alla andra...  Men på nått vis blir det ändå surrealistiskt. Jag var helknäckt för jag upptäckte att jag ägde samma klänning som Paris Hilton, jag fick en viagra penna i kyrkan, mina nya skor låg i bananklet i en banan i en papperskorg på nedervåningen efter att ha blivit nedslängda av irriterande men dock så goa saker, ensam hem i mörkret tog jag min vän för en läskig knarklangare och min lillasyster tjuter: Aaaa! Jag ramlar ner från himlen och kommer stuka nacken!! Aaaa!

Just nu bär jag en vit mask. Det har gått lite över tiden. Jag borde kanske tvätta bort det. Men det är så kul att sitta här. Vad kan hända? Jag menar... det är ju inte särskilt troligt att mitt ansikte skrynklas ihop som ett litet russin, fast lite ljusare. Dessutom är det är ju ändå insidan som räknas. Och jag gillar vindruvor. Men det kommer ju att bli prickigt. Har ni nånsin sett ett prickigt russin? Hoppas inte ni åt det för då är det antagliget mögligt.Och ett mögligt russin vill jag då absoluuut inte se ut som!
   Ett nytt sätt att bli brun på. Jag kan bli riktigt brun ifall det lyckas. Ifall jag är  solen tillräckligt mycket så kanske hela mitt ansikte täcks av fräknar. Bokstavligen. Men då är resten av min kropp likblek. Ett alternativ är då att jag bär heltäckande klädsel. Som en burka. Jag har alltid velat ha det. Eller så får jag sola resten av kroppen. Fast då kommer jag att frysa jätte mycket och alla kommer skratta åt mig om jag är naken och för att bli lika brun som i ansiktet kommer jag säkert att få canser på köpet. En mobbad förkyld cansersjuk. uh uh. Jag tror nog att jag helre går blek och glansig av all solskyddskräm. 
   Fast varför berättar jag då allt detta? Helt onödigt. Precis. Men grejen är den att jag egentligen inte berättar för ni är i praktiken här och tjuvkikar i min dagbok. Mina PERSONLIGA anteckningar. Men få nu inte dåligt samvete. Det är helt ok. Jag skriver inte så pass hemligt som på vissa andra ställen *host* *host* Nej jag har faktiskt slutat att skriva på mig själv. I alla fall i en så hög grad. Det är ju som det där ordspråket: att ha något skrivet i pannan, det finns va? Jag borde egentligen vara grym på teckenspråk eftersom att allt går att läsa utav mitt kroppsspråk och ansikte. Men jag suger ju... Det är egentligen rätt så bra tecken som jag använder, och alla andra som är på konstiga tankar och som misstolkar allt. Så det så!
   Å, å, å, å, det pirrar och klirrar och surrar och slår och voltar och ler och skrattar, glittrar, glimmar, blåser, susar, studsar, busas, och dunka dunka dunka. Vad blir det? Sprudlande vårkänslor och techno på hög musik! Det känns så... jag vet inte! Tänk att det känns såhär och att jag glömt det under den mörka hösten och vintern. Man kan ju nästan flya! Alla människor kommer ut, är tredubbelt sociala, vänligare än på julafton, pussas och kramas och mirakulöst äcklas jag inte längre. Det är som min lillasyster som kommit över att skratta så fort hon ser mig utan kläder. Bergochdalbanan är över och det är som om jag går på högkickar, min lilla lulla på läsk, mig skälv på kakao fast allt här innuti bara exploderande som varje gång min pappa öppnar läsken han själv gjort. Mmmmmmm!! Mjao! Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Haaaaaa. Mh! Mina läppar sviker mig alltid när de borde vara som aktivast och mitt ordföråt sinar ut i sanden likt kamelens saliv i Sahara. Jag borde varit en grottmänniska som snackar med grymtningar, suckar och kroppsspråk. Eller nej förresten... då skulle jag nog legat i trubbel för ett bra tag sedan.

Vid det här laget ser jag förmodligen ut som ett möglikt russin.



                                       

Jag LÅVAR, det är seriöst något som sitter löst i mitt huvud! Ja, när jag går så klirrar det där uppe, på toppen. Blir inte bättre av att jag spänner käkarna och det tystnar inte förräns jag går med händerna på huvet men då ser jag ju bara ut som en idiot och jag blir tokig av att höra det evinneliga klick, klick, klick! Och på toppen av detta har jag skavsår och gick i högklackat och skulle precis ställa mig på ett ben och fixa hälen när några vårdslösa unga killar  skrämmer livet ur mig med sin tutmelodi så att jag håller på att trilla omkull. Annars är vädret rätt så vackert.
 

Hejsan hoppsan! Nu var det längte sen. Inte för att mitt vardsagliga liv varit hädelselöst... tvärtom! Men jag har haft mycket att göra, sorry...  Nä där ljög jag. Sanningen är den att jag är lite förtjust i de senaste inläggen och skulle avsky att behöva se dem flyttas ned på skärmen. Så, nu vet ni den pinsamma sanningen. 

Men hm.. lite uppdatering vore nog på sin plats. IDAG så fick jag för mig att jag skulle se ifall jag kunde knöka in mig mellan två dörrar i bakre delen av klassrummet. Men då kommer Markus och stänger in mig. Tjuter och bankar på dörren, men mister balansen och faller bakåt mot några andra dörrar och snubblar in i ett annat rum. Där står en man. Med en sop. Han sirrar på mig. Helt tyst. "Ursäkta... jag ska gå", mumlar jag, vänder mig om och börjar frenetiskt banka på dörren. "Hallå! Killar! Släpp ut mig!" (Fattar inte varför jag fick en sån panik för?? SÅ läskig va han inte) Tillslut blir jag utsläppt och rusar snabbt till min stol där jag sjunker ned nästan till golvet helt röd i ansiktet. Dörren stängs och låset vrids häftigt om. Oups...

Och när vi åt pannkaka och jag skulle skära min så råkade sylten svisha iväg bakom mig och jag tror det landa på personen bakom. Jag våga inte titta. 
   Varför händer allt i matsalen? Den här gången var det faktiskt inte mitt fel, för jag skulle bara vinka till mig en polare som satt en bit bort. Jag satte på charm minen och vinkade förföriskt med fingret. Men problemet var att det satt en kille på bordet framför mig som tydligen trodde jag mena honom. Slutade äta och stirrade förvånat som om han inte riktigt kunde få grepp om situationen. Jag skakade på huvudet och gjorde en massa tecken med händer och armar att NEJ INTE DU. Men DU däremot. (Jag är inte särskilt bra på teckenspråk...)

Sen så flippade jag faktiskt ut en dag, det var lite pinsamt. Tänk er ett sovaöver party med ton läsk, en massa fnittrande tjejer och flummflumm. Ta minus allt det och bara mig och läsken kvar. Ja... så var det. Jag satt och skrattade/fnittrade oavbrutet hela konserten förutom då jag satt och stirrade tomt framför mig halvt onårbar i mitt lilla egna universum. Men jag är liten och oansvarsfull och anser att mina vänner borde ha tagit större ansvar och inte låtit mig dricka så mycket läsk! Well well, jag kom hem ändå. Efter att ha hoppat på fel spårvagn och kört förbi min hållplats. (Borde hållt nån i handen hela vägen)

Vi hade en "hemlösdag" på skolan och min lärare var nån slags konfransier. Efteråt fråga min kompis vad jag tyckte om honom och jag( lite halv trött och flummig och på gulligull-kram-söt-humör) sa att han var sööt. Just då. Kommer. Tadadadadam. Gissa vem.  Mm jo just det. Min vanliga tur. Nu är det inte mer än rätt att han ger mig mvg.

Jag VET att det är en massa andra saker som hänt. Men jag kan absolut inte komma på vad det var. Ni som sett : påminn mig tack!




                                      

- Hej och välkommen till anonyma chokladmissbrukare.
- Hej (i kör)
- Kan inte du Ang... du i svart, börja med att berätta lite om ditt problem. Försök att beskriva och sätta dina känslor i ord.
- Choklad. Åå vad ljuvligt ordet klingar.
- Så ja, en bra början. Klarar du av att fortsätta lilla vän?
Jag snyftar till och försöker samla mig igen.
- Ännu vackrare det spröda ljudet då tänderna bryter av den första biten.... Åh den kännslan....! Överväldigande, skälvande, pirrande, fullständig, exalterande... lycka...
Kvinnan med grått, bakåtstruket hår nickar tårögt instämmande.
-...Och slutligen det fridfulla lugnet som bara kan infinna sig efter kakao.
Den f.d. narkomanen stirrar skamset ner i golvet.
- Helt avslappnad, utslagen och tillfredställd.

Här är min nya samtals grupp. Tillsammans ska "vi"(jag, lite schitzad) gå till bottnen med mitt allvarliga beroende. Jag ska lägga av med choklad. Vet inte hur. Men måste på nått vis måste jag kompensera. Flickor, vad i världen kan ersätta de ljuvliga känslorna chokladen ger?

                                          

Viix satte på musik på sin mobil och jag röjde loss totalt. Plötsligt börja hon fnissa. Och just under min lilla dansuppvisning hade rektorn kommit. Yey...

Sen stack jag ut på stan me Markus. Och där på Åhlens så lyckades jag på nått vis riva upp ett sår på bröstet. Jag ignorera det men kännde sedan hur det rann innanför tröjan. Kikade ner lite diskret och såg en massa blod. Aaaa! Rev loss en bit papper och försökte torka utan att nån märkte. Men jag råkade stoppa ner mitt hår också som blev aldeles blodigt. Jag körde in det i munnen och glömde totalt bort att jag hade tuggummi. När jag tog ut det följde en lång gummislinga på  det blodiga håret ut med utlopp ur mungipan. Aaaa! Just då kom Markus. Så jag stoppade in allt i munnen igen.                 


        

Mamma: - Tänk när du börjar gymnasiet!
LillErik:   - Får jag prata på lektionen då? =D
Mamma: - Nej...
LillErik:   - Men angelika får ju!
Mamma: - Hur vet du det?
LillErik:   - Hur kan hon annars ha så kul?


Lärarn sa till mig igår. Hörde ni det? MIG! Vad är det som händer med världen... Flashbacks till grundskolan då de jobbiga pojkarna satt längst bak i klassrummet och förstörde lektionen. Jag... O.O .... inte duktig... jag inte bra...dum.... överbelastning på hjärnan... jag är stygg... styyggg.... ooooond.
Har blivit kriminell. Nu skulle Madde se mig och få kolavippen o dö.

Förresten försökte jag komma på en rebus till min syrras tröja. Svaret skulle bli Björn Gustavsson. Resultatet blev:  En björn + Gustav + bebis
Fast.... varenda gång jag ser det känns det liksom inte bra. Nä... nä.. det blir bara fel. Värre och värre bilder poppar upp i min hjärna. Över min döda kropp att hon får använda det till sin tröja!!!